På way out west transformerades jag till en galen lycklig poppare som sprang mellan scener, njöt av toppkonserter och lekte storstadsliv. Såg många hipsters och njöt av att shout out louds gjorde en tusen gånger bättre spelning på WOW än på Arvika, blev mosade av the Nationals underbara mörka musik och led med Lykke li som tappade rösten.
Jag har inte lyssnat på Håkan Hellström på länge, men 19.55 på lördagen älskade jag håkan, tillsammans med cirka 25000 andra, galet mycket folk och alla skrek och grät mellan allsången. Har aldrig varit med om att man inte har hört musiken eller sången pga att publiken sjunger så himmla högt.
Jag blev fjorton år igen och kunde hela Känn ingen sorg för mig göteborgs albumet som han spelade från början till slutet. Det här är en sådan konsert som jag kan säga att jag var på om 5-10 år.
